Standardsida

Fredag den 22 februari 2013

Nu ligger vi vid några palmklädda öar med sandstränder i San Blans. Här är vi nästan så långt bort från civilsation som det går att komma. Här finns inga möjligheter att nå yttervärde, varken med telefon SMS, eller internät. Bara en dålig förbindelse via satelittelefon. Så nu får man lära sig att leva på det viset, även om det känns konstigt, att inte alltid kunna vara uppkopplade med yttervärden. Men för endast 10-20 år sedan levde vi på det viset. Så i stället för att skriva direkt på hemsidan, så skriver vi nu på detta vis, och sen får vi se när vi kan skicka iväg dessa rader.

Segling hit från Cartagen i Colombia gick bra, även om det nu börjar bli segt med nattseglingar. Sedan var det tidvis väldigt grov sjö med stora vågor som hade bildats i stormcentrum norr om Colombia. När vi sedan närmade oss kusten utmed San Blans så grundar det upp från 1000 meters djup till 30 meters djup och här blir de sedan tidigare stora vågorna ännu större. Till råga på allt så stämmer inte GPS och plotter inte riktigt med verkligheten här. Den felar på ca en halv sjömil kom vi underfund med senare. Detta fick till följd att när vi närmar oss de otaliga korallreven och öarna så får jag helt plötsligt se på ekolodet att det grundar upp väldigit fort från 100 till ca 10 meters djup. Jag sneglar snett bak och får se i ögonvrån hur en brytande jättevåg närma sig akter ifrån. Vad göra? Jag skjuter fram gas reglaste och varvar upp motorn allt vad den kan ge så att vi inte tappar styrförmågan när vågen kommer. Så kommer den. Här gäller det att styra så gott det går och bara hålla i sig. Kaptenskan hon kryper ner på durken i sittbrunnen och lägger sig för att inte falla överbord. Vattnet runt omkring oss är alldeles vitt av allt skum. När den första vågen var avklarad så får vi se att en ännu större våg kommer närmare. Samma prossidur med en vilt framrusande Lady Glion i det vilt skummade vattnet, som liknar mer vit grädde i en gräddvisp än ett blått hav. Även denna våg klarade vi bra, och nu visade ekolodet 30 meters djup och nu var faran över för denna gång Tack Lady Glion du skötte dig jätte bra och vi fick inte in ens en liter vatten i sittbrunnen. Duktig båt. Allt gick bra denna gång men vi vill inte göra om det.

Så kommer vi då in i San Blans ö värd och här hittar vi en fin ankringsplats bakom ett antal öar som heter Snug Harbor. Här ligger vi lugnt och skönt väl förankrade på läsidan av dessa kokospalms klädda öar med vita sandstränder. Vad härligt. Här ligger vi alldeles för oss själva inte en människa, inte båt vi kan se, och inga tjutande syrener från några utrycknings fordon i en hektisk stad. Endast på långt håll kan vi skymta en Indian paddlande i sin urholkande stockkanot. Här kan vi värkligen koppla av och njuta till en ankars.

Igår så tog vi så jullen och åkte runt bland öarna på upptäcksfärd. Efter en stund fan vi en helt fantastisk vacker ö med lång fin vit sandstrand där de snälla vågorna så svagt sköljde in mot stranden. På hela ön växte det kokos palmer, där ägaren till ön, skötte dessa med förträfflighet. Allt undervegetation var bortröjd, och hela ön såg ut som en park med alla dessa höga kokospalmer. Här åkte vi iland och drog upp jullen på sanstranden och knöt fast den i en växande palm. Även här var vi alldeles för oss skälva och här kunde vi bada i det badkarsvarma vattnet precis som gud skapade oss. Endast en solhatt på huvudet och ett fickonlöv kring midjan.

Tisdagen den 26 februari 2013

Ja då har vi seglat runt ett antal dagar i det här fantasiska San Blans. Vi har seglat bland alla dessa hundratals palmkädda öar och skyddade rev. Det är som att segla i en vacker Svensk skärgård med den skillnaden att här är det 30 grader varmt i både hav och luft. Sedan växer det kokospalmer på öarna i stället för vidpinade tallar. Havet är oftast väldigt lugnt och fint från vågor och dyningar, i och med att reven längst ut mot Karibiskasjön skyddar oss från dessa stora vågor. Det är som att segla på ett salsgolv.

Vad har vi då sett de här dagarna? Ja vi har sett vackra palmklädda öar, och vi har badat i ett underbart skönt vatten. Sedan har vi besökt ett par Kuna-indianbyar. De flesta Kunaindianerna bor i små byar som tätt samman byggt med små hyddor som är klädda med sammanflätade palmblad. Sedan finns det ett fåtal byggda hus i betong. Utanför dessa hyddor sitter som oftast kvinnorna som är klädda i sina molas. Molas är en folkdräkt sydda av kvinnorna själva i alla färggranna färger och fantasi fulla mönster. Kring armar och de smala benen har den lindat färggranna pärlband. De små damerna är värkligen vackra i sina dräkter.

 Sedan har vi barnen som är så söta och snälla, och de är inte få. Det är barn överallt., På stranden, på vägarna, utför hyddor. Ja det är säkert en 4-5 stycken utanför varje hydda. Eller som när vi vid ett tillfälle frågade en man hur många barn han hade, och vi fick till svar. Ja dt är många det. Barnen verkar vara väldigt snälla och lite blyga, men verkar vara väldigt lyckliga och förnöjda med livet. Skrattar och leker, och vi hörde aldrig ett barn som gråter. Kaptenskan gav några blyga barn en liten godisklubba när vi satt på ett torg och tittade på folklivet. Vad lycklig dessa barn blev.  Jag tänkte att nu har vi snart hela byns 100 tals ungar i kring oss. Men så blev de inte. När Alice visade att nu hade inge mer godis så var det lugnt. Endast de barnen som fått godis var kvar och sprang runt oss och visade sin uppskattning. Var männen var någon stans, blev vi inte riktig klok på. Endast ett fåtal såg vi. De övriga var nog ute och fiska i sina urholkade träkanoter. Dessa små långa och smala träkanoter kunde vi se långt ute till havs, och man får inte slappna av när vi seglar, utan man måste hålla uppsikt hela tiden. För helt plötsligt dyker det upp en sådan där liten kanot bland vågorna. Kuna-indianerna är ett småväxt folk och de flesta männen är nog inte längre än 1,50 meter, och kvinnorna är ännu mindre. Så till och med lilla Alice tycker hon är lång numera.

Här om dagen seglade vi till en liten ö som heter Provenir. Hit seglade vi för att klarera in och få våra pass stämplade, så att vi i fortsättningen, skall kunna segla lagligt runt här i San Blans. Provenir är det enda ställe där det finns ett tullkontor. På denna lilla ö som inte är större än 300*400 meter finns det ett flygfällt, med landningsbana förlängt ut i havet, samt ett tullkontor och en mindre servering i en palmhydda. Det är allt.  Här ifrån detta flygfällt finns det daglig förbindelse med Panama City.

Det enda bekymmer vi har närande är den höga luftfuktigheten i kombination med den höga värmen. Stora delar av dygnet är det över 90 % luftfuktighet och över 30 grader varmt. Så här kan man verkligen tala om rötmånad. Det gör att vi måste vara väldigt uppmärksam på så att inte saker och ting börjar möglar.

Fredagen den 1 mars 2013

Igår kväll var vi bjudna på en förträfflig middag. Imbi och Carsten på båten Chesnock firade nämligen bröllopsdag samt att samtidigt så fyllde Carsten år. Tidigare på dagen, redan klockan 7 på morgonen rodde vi över i vår jolle och firade dem med sång och små presenter. Dessutom på kvällen, så kom även Ola och Karolin från båten Relex. De hade nämligen hört oss på VHF-radion att vi var någonstans i närheten. De ropade upp Chesnock på radion och frågade var vi var, och sedan seglade de över till den vik dit vi var på väg, nämligen Banedup på Holandes Cay. Kvällen var mycket trevlig med en mycket god trerätts middag med bland annat soppa, hummer och chokladtårta. Kvällen blev för våra vanor mycket sen, och vi var inte tillbaka på Lady Glion fören klockan var 10 på kvällen. Men som sagt. Tiden går fort när man har trevligt och äter god mat.

Måndag den 4 mars 2013

Här om dagen tog vi promenad på en lång fin sandstrand, en sådär underbar promenad med sand mellan tårna och med fötterna delvis i vattenbrynet, när de små vågorna rullade in mot den sköna stranden. Vi bara njöt av tillvaron samtidigt som vi tittade på fiskarna som sam i vattnet och på krabborna som sprang på tvären Men säg den njutning som varar i evighet. När vi kom hem till båten så började vi märka att vi hade blivit biten av någon insekt. Speciellt stakars Alice. Hon började få små utslag på ben och armar överallt. Det såg ut som hon var myggbiten över allt, och på natten sedan så svällde de upp till stora hårda bölder och som sedan övergick till små varbölder. Så de senast dygnen har hon inte haft det så roligt.

Ja nu har vi som sagt kommit till San Blans som var ett av våra mål för årets äventyr. Nu börjar vi fundera. Vad gör vi här näst och vart skall vi segla sedan? En sak vet vi bestämt. Det är att när det blir slutet på maj, och när björkarna börjar och slå ut, och storspoven drillar över ängarna hemma i Brenäs. Då skall vi vara hemma i Dalarna och njuta av den underbara Svenska försommaren. Det är ett som är säkert. För det finns ingen plats på jorden som är så vacker som när den svenska sommaren står i sin linda. Men vad gör vi fram till dess? Som det ser ut nu i våra tankar så finns det två allternativ. Vi måste ta oss till ett ställe där vi kan lämna Lady Glion på en trygg plats under orkansäsongen, som varar mellan juni till oktober. Då finns det inte så många platser, som ligger utanför orkanstrecket, att välja på. Antingen så kan vi lägga henne på en marina här i Panama, eller gå tillbaka till Grenada och lägga Lady Glion där hon låg förra sommaren. Att gå tillbaka till Grenada är inget man gör på en förmiddag, utan det blir en lång segling efter som Grenada ligger rakt i riktning där passadvinden kommer ifrån. Därför måste vi i så fall först segla upp mot Jamaica och Domikanska republiken och sedan där uppe vända och segla ner utmed den Karibiska övärlden för att så småningom komma ner till Grenada. Det blir en sträcka på minst 1800 sjömil, och en segling som kommer att ta en och en halv till två månader. Så ser våra funderingar ut för närvarande ut och vi får väl se hur det blir. Det kan också bli något helt annat. Vi tar alltid en dag i taget.

Här är det inte överbefolkat

Panama fredagen den 8 mars 2013

Då är vi åter i civiliserade trakter, där det finns tillgång till internet. Vi ligger nu i en marina med namnet Shelter Bay Marina i närheten av staden Colon som i sin tur ligger vid Panama-kanalens mynning Här kommer vi att ligga några dagar och under dessa dagar måste vi bestämma hur och vart vi skall segla fram till den dag vi flyger hem till våren och sommaren. Det är lite svårt det här med att bestämma sig. Den ena dagen säger vi att, nu gör vi så här. För att nästa dag ändrar vi oss och säger att nu gör vi så här i stället. Men som sagt nu måste vi bestämma oss.

Seglingen i San Blans var en stor upplevelse. En sån annorlunda kultur vi upplevt, där mäniskorna lever så väl avskilt från övrig civilisation, utan några som helst moderniteter. Utan man bor i sina palmhyddor och färdas i sina träkanoter. Ändock så verkar mäniskorna var lyckliga och lever ett behagfullt liv utan tillstymmelse på stress och annat. Man lever på vad havet och cocospalmer ger. Det är klart att lever man i ett sådant klimat och en sådan natur så behöver man inte anstränga sig mer än när man skall göra barn, och det verkar man göra ofta.

Söndag den 10 mars 2013

Nu har vi legat i denna marina (Shelter Bay Marina) som ligger innanför vågbrytaren till Panamakanalen ett par dagar Här i marinan ligger det fullt med båtar som förbereder sig för att gå genom kanalen och ut i Stilla havet. Det är många olika nationaliteter på båtarna. Det är allt ifrån Australien, Sydafika, Tyskar, mm. Men de ifrån USA domminerar.  Vi på Lady Glion tänker inte följa dessa båtar ut i Still havet, utan vi väder och går tillbaka. Idag lämnar vi marinan och går tillbaka till San Blans och till Kuna-Indianerna. Så nu blir det så där igen under ett antal veckor att vi inte kommer att höras via nätet, eftersom där finns det inget internet.

Just nu i skrivande stund så hör jag hur aporna ropar i djungeln på andra sidan staket till marinan. Eller kan det vara kaptenskan som snarkar. Nej apvrålet kommer ute ifrån.

Tisdagen den 12 mars 2013

Vi lämnade Shelter Bay här om dagen och seglade österut, tillbaka, i riktning, mot San Blans. Men på vägen dit så gjorde vi ett mellanstopp i Portobello. Här återträffade vi våra vänner Imbi och Carsten från Chesnock samt Ola och Carolin från båten Relax. Här i denna bukt ligger vi fortfarand kvar. På söndag eftermiddag, den dag när vi kom hit träffades vi alla på Lady Glion, och hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll innan var och en återvände till sin båt för att äta kvällsmål. På Lady Glion bjöd kaptenskan på en förträfflig egen komponerad pannbiff med olika grönsaker och kryddor. Jätte gott.

Det liv vi lever, kanske kan tyckas ibland vara väldigt slött och att vi inte gör många knop om dagarna. Så kanske det är också. Men vi njuter av livet och vi får uppleva väldigt mycket. Vi njuter av sol, bad och värme. Vi upplever i lagom mängder med spänning och äventyr, ibland när vi seglar på spännande hav. Vi får se väldigt många olika miljöer och natur. Vi får också se många olika kulturer och hur mäniskor lever på olika ställen. Ja vi får uppleva så mycket att det kan många gånger vara svårt för våra numera trötta hjärnor att komma ihåg allt vi ser och upplever.

En annorlunda miljö och upplevelse fick se i går när vi med jullen och åkte in till staden Portobello. Portobello är en liten stad men med omfattande historia. Härifrån har det genom åren fraktas ut stora mängder med guld och silver från stora delar av Syd och Centralamerika, som sedan fraktades till Spanien.  De gamla byggnaderna, från storhetstiden någon gång på 16 - 1700 talet med handelshus och försvaranläggningar finns kvar. Staden har sedan länge mist sin betydelse och här råder nu fattigdom och förfall. Ja verkligen förfall. Ingen bryr sig om att rusta och vårda husen. Och på gator och torg ligger det sopor och skräp överallt, och över allt detta flyger eller sitter det stora svarta gamar och väntar på att få angripa sophögarna. Sedan finns det ändå vissa färgklickar, som till exempel när vi satt på torget och tittade på folklivet så kom det hundratals med stiliga, och glada skolungdomar iklädda vackra skoluniformer. Sedan har vi alla bussar som går till Colon som är en färgklick. Det är gamla, verkligen gamla amerikanska skolbussar som man målat med de mest fantastiska motiv på hela bussen och pyntat med tingeltangel. Sedan att man kör utan ljuddämpare och att bromsarna skriker det hör till. Ja man kan säga att staden och miljön är speciell och vi fick ytterligare en ny upplevelse att stoppa in i vår slöa hjärnor.

I morgon fortsätter vi vår segling mot San Blans, och här kommer vi att skiljas från de Svenska båtarna Chechnock och Relax. Det kommer att fortsätta norrut och vi kommer att stanna här i San Blans en längre tid för att så småningom, innan regnsäsongen börjar, lägga upp Lady Glion i Shelter Bay, och flyga hem, från Panama City

Här är målningen dyrare än hela bussen

Måndag den 18 mars 2013

Så är vi då åter i San Blans, och därmed utan internetförbindelse. Men vi gör väl som sist vi var här, att vi fortsätter att skriva trotts detta, och så skickar vi det så fort vi kommer åt något nät nästa gång. När nu det blir?

 Sist vi skrev låg vi Porto Bello. Därefter gick vi till Panama Marina. Ett lite ställe där det finns mjölighet för den som vill lämna båten i vattnet, och sedan så ligger den under bevakning väl förankrad innanför Mangrove holmarna Här finns en liten restaurang som ett franskt par driver och som samtidigt sköter om båtarna. Här på detta lilla matställe åt vi i två kvällar, och det var riktigt gott. Förutom att vi åt god mat när vi låg där, så gjorde vi bland annat en utfärd med vår jolle in i Mangoviträsket. Det fans ett antal små kanaler där man kunde åka med jollen in i Mangoviträsket. Det var imponerande och se alla dessa Mangroveträd och se hur kraftigt de växte i vattnet och med vilken växtkraft alla rötter hade.

Mangroveträsk i havet

Nästa dag fortsatte vi mot San Blans. En färd som tog 8 timmar och som gick större delen av tiden i öppen sjö och de stora vågorna som rullade in gjorde att det blev en hel del rullande. Slutligen kom vi till arkipelagen San Blans och det första stoppet fick bli en liten ögrupp som heter Chichims Cays. Här låg vi väl skyddade bakom ett par små atoller med palmer och sandstränder. Men tydligen var det många som tyckte att detta var ett mysigt ställe, för det var många båtar som låg där. Så efter två nätter så tröttnade vi på stället och fortsatte vidare österut. Efter ett par timmars segling kom vi till ett 6 km långt korallrev, väl skyddat från vågor och dyningar. Mitt på detta rev ligger det 4 små öar. Här släppte vi ner vårt ankare blad dessa små paradisöar. Här kan vi ostört vandra på de vita stränderna mellan det varma vattnet och kokospalmerna. Här är också klart och fint vatten och det är en upplevelse att snorkla bland de grunda korallreven och titta på fiskar, snäckor, och koraller. Här bland dessa små öar (Coco Bandero) känner vi för att stanna ett antal dagar. För det är som sagt lite av paradis-öar.

Vad gör vi annars? Vi kan ju inte bara bada och sprätta med tårna i sanden. Vi måste också sköta det tråkiga vardagsysslorna, som att laga mat, städa och diska. Livet är hårt det vi lever!  Så nu i skrivande stund så ”löfte de baku dag” nere i båten. Kaptensakan skall fjäska för kapten med att bjuda på färskt bröd till eftermiddags fika

En av de vackra Coco Bandera öarna

Torsdagen den 21 mars 2013

Det finns en kuna-by som heter Nargana. Vi hade läst att här skulle det eventuellt finas möjlighet att komma åt internet. Så häromdagen lättade vi ankare och selade hit för att undersöka saken.  Men icke då. Det fans ett nät där, men vi lyckades aldrig komma in på nätet. Så efter att ätit lunch så lämnade vi Nargana, för vattenet där såg minst sagt inte badvänligt ut där, för att leta på ett ställe där vi kunde bada. Vi letade på en fin kokospalm-ö med namnet Green Island. Viket fint ställe. Ytterligare en paradis-ö.  Här ligger vi nu fortfarande och njuter av den fina miljön. Här ligger vi nästan för oss själva, endast ett par segelbåtar till. Men de ligger långt bort. Så här kan man säga att vi har den vackra ön för oss själva och kan bada och vandra i sanden helt ostört.  Det kommer endast någon Kuna-indian i bland paddlande, för att söka fiskelyckan.  Ytterligare ett sällskap vi har är en stor sköldpadda som simmar runt Lady Glion ibland Hon kommer upp till ytan för att söka luft med jämna mellanrum.

Kuna-Indiane pappadlande träkaot

I natt vaknade jag när klockan var 4, av att det var ett förfärligt väsen i vattnet utanför båten, och det blev aldrig tyst, så tillslut gick jag upp för att se vad det var för väsen. Men jag såg inget så jag gick ner och la mig igen och försökte sova vidare, Men ljudet återkom med jämna mellanrum, men det var nu svagare. Det lät som det vår någon som låg i vattenet och knackade på båten. Tillslut blev det tyst och jag sov vidare. I dag på morgonen när jag kom upp i sittbrunnen fick jag svar på vad det var som lät. Längst bak i sittbrunnen där man normalt står och styr låg det en 30 cm lång Barracuda som tydligen hade blivit skrämd av någon större fisk och hoppat ombord.  Den låg nu inte så långt ifrån ventilen (fönster) ner till där vi ligger och sover, och som vi allt har öppen på nätterna för få lite luft.  Tänk om vi hade vaknat att vi hade en sprattland Barracuda på våra kuddar. Då tror jag även Kaptenskan hade vaknat. Det är nog bäst man sover med kalsongerna på sig hädanefter.

Var är ventilen ner till sängarna där de ligger och sover?

Vacker sjöstjerna i det klara vattnet

26 mars 2013

När man legat ett tag vi dessa paradis-öar, och badat och snorklat på korallreven i det 30 gradiga vattenet, vandrat på de korallvita stränderna, med hängande kokospalmer, sett när kuna-indianera paddlat runt med sina träkanoter och fiskat, så börjar även detta bli lite enformigt. Vi börjar nu så sakta dra oss ifrån detta fantastiska vackra land och gå mot Panama för att där möta lite sivilation.

28 mars 2013

På återvägen mot Shiiter Bay i Panama stannade vi på halva vägen vi Panama Marina. Här ligger man väl skyddad ibland Mangroviträden och här åt vi sist, när vi var här, en god måltid på den lilla resturangen som drivs av ett franskt par. Så varför inte tänkte, det skulle bli gott med lite färdig lagad mat för engångs skull. Det var länge sen sist. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkte oss. Kapten beställde en entrecote och kaptenskan beställdefläsksnittsel. Efter en lång vänta kom det in en tjock entrecote som när kapten skar i den såg att den var inte stekt mer än ett par mm. Till kaptenskan kommer det in en tallrik med revbenspjäll som endast består av fett kring benen. Vi klagar på maten och förklarar. Entrecoten grillas på lite mer, och den kommer åter och är 5 mm stekt i stället för 2 mm. Med andra ord inte ätbar i kaptens smak. Kaptenskan hon får efter långväntan sin fläsksnittsel. Men det tar så lång tid att hon hinner under tiden tappa matlusten. Man kan väl säga at kocken hade en dålig dag på jobbet. Märkligt var det i alla, fall för sist vi var här fick vi så god mat.

Nästa kväll blev det att återgå till det förträffliga köket vi har ombord på Lady Glion. Kapten förundras över hur duktig kaptenskan är att alltid kunna trolla fram goda måltider ur det förråd vi har ombord.  Vi må då betänka att det är över en månad sedan vi fyllde på vårt matförråd med några färskvaror

29 mars 2013

Nu är vi åter i marinan i Shelter Bay, som ligger vid Panama kanalen inlopp från Karibiskasjön.  Segling hit från Panama Marina var en fin segling med vinden snett akter ifrån, även om Lady Glion rullade en hel del i den grova sjön. När man sedan närmar sig den stora vågbrytare som täcker inloppet till Panamakanalen och staden Colona, gäller det att hålla tungan rätt i mun. Här ligger det fullt av stora förankrade fartyg, som ligger och väntar på sin tur att få komma in i kanalen. Det kommer också med jämna mellanrum utgående och ingående stora containerfartyg.  Mitt i denna röra kommer lilla vi seglande i kraftigt rullande dyningarna.

Här i Shelter Bay skall vi nu ligga ett tag och ha semester och vara turister och se på de sevärdigheter som finns. Sedan kommer det en tid, minst en vecka som åtgår för att avrusta Lady Glion för sommar förvaring här på land i marinan. Ja som sagt det är mycket som måste göras för att hon skall klar sig, från, mögel och ohyra, i detta fuktiga klimat under den kraftiga regnperiod som kommer.  Här kommer vår kära Lady Glion att ligga inlåst, fram till i höst, på särskilt inhägnat område med sträng bevakning, dit ingen får komma in, inte ens vi som båtägare får komma in på detta område.

2013-04-03

Livet här i Shelter Bay Marina i Panama går sin gilla gång. Bitarna börjar nu falla på plats och vi har bestämt med marinan att vi lyfter upp Lady Glion på land den 16 april och samma kväll flyger vi hem och räknar med att vara hemma i Insjön på kvällen den 17 april. Så vad vi nu gör är att vi har börjat så smått med att avrusta vår kära båt. Det är en hel del som måste göras för att hon skall kunna klara sig i detta varma fuktiga klimat, som här råder, under de månader vi är hemma. Alla utrymmen såväl små som stora måste göras rent och tvättas först med diffusionsmodell och sedan med ättika eller vinäger för att minska risken från mögel angrepp. Sen måste alla prylar och kläder tvättas och torkas väl för att därefter läggas i vacuumpåsar. Förutom detta så är det en hel del båtvård som måste klaras av. Så ”To-do” listan är lång.

Men vi jobbar inte hela tiden med avrustning. Vi hinner också med en hel del annat också. Vi startar de flesta morna med skön promenad i skogen, djungeln runt om i området här. Detta område är en före detta Amerikas militärbas som Amerikanarna lämnade 1999. Här ibland palmer och djungelvegetation kan vi de flesta mornar träffa på och se apor som klänger i träden.Här i marinan är det en ganska trevlig och familjär stämning mellan båtbesättningarna och vissa kvällar är det gemensam grillning med knytis. De flesta som ligger är sådana som förbereder sig för att gå genom kanalen och ut i Pacific. Förutom vi på Lady Glion ligger det för närvarande två andra Svenska båtar här. Det är Salsa från Stockholm med Staffan och Ellinor samt barnen Erika och Andreas. Sedan är det Miss My med Ola och Kristina med barnen Emil Gustav och Lovisa. 5 barn mellan 4 till 12 år, som är alla är väluppfostrade och mycket trevliga och värkar vara mycket nöjda med seglarlivet.

Igår gjorde vi en tur in till staden Colon. En stad som vi läst om att det skall vara en av de farligaste städerna vi värden när det gäller stölder och rån. Ett liv här är vist inte mycket värt. Så vi förberedde oss så gott vi nu kunde, både fysiskt och mental, genom att klä oss enkelt och med en special plånbok som vi låste fast i fickan med en rem. Nu kom vi inte ända in till stadens kärna utan vi stannade på ett stort köpcentrum. Här verkade inte se så farligt ut, men det är klart det var lite olustigt när det var beväpnade vakter med eller utan skyddsvästar över allt. Så väl utanför som inne i butikerna.

Eventuellt kommande lördag skall vi följa med Miss My och hjälpa till med som Line handlers när de skall gå genom Panama kanalen. En färd som tar ca två dagar. Det skall verkligen bli kul och intressant att få göra den färden.   

Kaptenskan uppe tidigt på morgonen för att se någon apa än den som ligger bredvid henne i sängen

2013-04-08

Ja då har man varit med om att färdats på Panamakanalen. Under helgen var jag (Björn) med och tjänstgjorde som Line-handler på segelbåten Miss My. Medan kaptenskan var hemma och vaktade och städade båten. Bestämmelserna är som så. För att få gå genom kanalen så måste det på varje båten finas ett antal besättningsmän, nämligen, en kapten och 4 stycken som har hand om de 30 meter långa förtöjningstamparna. Det är det brukligt att besättningar från de olika båtarna som ligger här i marinan hjälper varandra att lösa denna uppgift, när någon skall gå igenom kanalen. Så i lördags och söndags var jag alltså med på Miss My när hon gick genom kanalen. En verkligen intressant och spännande upplevelse att få vara med och se allt detta med stora och små fartyg som skulle samsas i slussarna. Sedan framförallt att få se detta fantastiska byggnadsverk, som nu nästan är 100 år gammalt. Kanalen invigdes nämligen 1914, Det hade länge funnits planer på att bygga en kanal som skulle förena Atlanten med Stilla havet, för att slippa segla den långa och farliga vägen tunt Kap Horn

  Frankrike började arbetet med kanalen i 1881, men var tvungen att sluta på grund av tekniska problem och hög dödlighet på grund av sjukdomar. Förenta staterna (USA) tog senare över projektet och det tog ett decennium att slutföra kanalen 1914. Förnärvarande håller det på att bygga nya slussar som skall ha större kapasitet och ta ännu större fartyg. Detta byggprojekt är ett gigantiskt stort byggnadsverk och är förnärvarande det största byggprojektet i värden med över 4000 byggnadsarbetare, och kommer att kosta en ofantlig massa pengar. Den nya kanalen kommer att stå klar 2015.

Så nu kan man skryta med att nu har man gått Panama kanalen, även om det nu inte var med eget fartyg. När vi på lördagen slussade de upp till Gatun sjön var vi ett stort Containerfartyg och sedan var det Miss My och en Norsk Segelbåt som gick upp i samma slusskammare. När vi sedan kom upp i Gatun sjön var det nästan mörkt och det blev övernattning vid en boj. Redan kl. 6 nästa morgon kom vår medföljande lots och det blev färd över denna stora konstgjorda sjö och framemot lunchtid var vi framme vid de slussar som skulle ta oss ner till Stilla havet. Nu blev det lungnare slussning. Nu hade vi inget större fartyg med oss utan nu var det endast 7 mindre segel och motorbåtar i slusskamrarna.  När väl var igenom och ut ur kanalen blev vi Line- handler upphämtade av en taxibåt som tog oss till land för vidare taxifärd åter till Shelter Bay, medan Miss My fortsatte ut i Pacific.                                                                      

På väg in i slusskammaren